söndag 13 juli 2014

Ibland måste man välja bort...

Den stora tröttheten blandad med stress och ångest kom tillbaka.

Jag visste att jag måste göra något men jag kunde inte se vad, jag kunde inte koncentrera mig på jobbet och jag var bara trött och ledsen hemma.

När jag satt i bilen på väg hem från jobbet och försökte få ordning på trassliga tankar så visste jag helt plötsligt vad jag skulle göra.

Jag insåg att jag faktiskt kunde hoppa av politiken, att jag kunde få tillbaka tid hemma med familjen, tid för stickning, kurser och göra vad jag vill.

Det tog en stund till att brottas med det dåliga samvetet men sen visste jag att jag hade hittat svaret. Dagen efter skrev jag ett kort mejl till medlemmarna i styrelsen där jag förklarade att jag slutar och varför.
Svaren jag fick var så fina och förstående så jag blev alldeles varm. Så nu har jag hoppat av å det känns helt underbart. Trots det har helgen har varit jobbig jag har varit vansinnigt tröt,t men jag har sovit och vilat och pysslat med blommor och nu fungerar jag igen.

Nu har jag fyra dagar kvar att jobba, sen väntar tre härliga semesterveckor, inget särskilt planerat.

Nu är målet att hitta tillbaka till känslan jag hade i februari när jag var pigg och orkade, samtidigt har jag lärt mig att det är då det är som störst risk att hoppa på massa saker som jag egentligen inte orkar.

Idag är det superfint stickväder, det ösregnar!




söndag 6 juli 2014

Att vara rädd om sig....

Den här helgen gick åt till återhämtning. Jag har jobbat lite för mycket, stressat för att hinna klart det jag tyckte jag borde.

Jag har reflekterat över och talat om svåra saker, dock med en härlig människa men det väckte svåra känslor.

Hela jag gick på högvarv när det blev fredag kväll. Jag var såå trött men ändå inte avslappnad.

Jag har sovit massor och fixat med växterna, planterat om, vattnat och grejat, det hjälpte.

Jag fick en blomma av mannen när jag behövde det som allra bäst och jag öppnade min finaste vinflaska.

Nu mår jag bra igen och är redo för jobb i morgon. Det är tio år och tre månader sen jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, det tog många år att komma igen, att funka nästan som vanligt.

I helgen har jag känt var gränsen går, jag har blivit påmind om att jag måste ta hand om mig, känna efter och sätta mina gränser för det är  bara jag som kan det.

Nu tänker jag vara rädd om mig.