Linängen

Min egen designtröja och handduken som inspirerade mig. Snart klar med bakstycket. Och ja det blir en kofta med lång ärm. Halsringning och axlar ska avmaskas sen kan jag lägga upp till ärm eller ena framstycket eller båda. Skönt att växla lite mellan strumpstickor och rundsticka. Snart ser jag om garnet räcker eller om jag behöver komplettera, när jag köpte garnet hade jag ingen koll alls på garnåtgång jag bara valde det jag gillade. Nu gäller det att hålla fast vid denna, inte få massa nya idéer som jag bara måste sticka eller virka. Denna ska verkligen bli klar! Men lite kan man ju klura medans man stickar och det är inte min sista egendesign, om modellen funkar bra kommer det nog en kofta i ull också. Jag läste någonstans hur stickerskor och stickare tänker om sina verktyg, stickorna. Oj va olika man tänker; vissa tyckte man skulle lägga krutet på garnet och inte satsa pengar på stickorna, andra hade riktigt gamla stickor som de bara älskade, några gilla strumpstickor...

Semestern slut, jobbat en dag. I tisdags var det dags för en stor utmaning, jag med min tandläkarskräck, som jag visserligen fått hjälp med att bearbeta, men som ju absolut inte är borta skulle till specialisttandläkaren och operera in två titanskruvar. Skälet till det är att jag föddes utan anlag till två av mina permaneta tänder i överkäken "tredje från mitten" på bägge sidor och jag har levt med mina mjölktänder ända tills jag träffade Ida, min nya tandhygienist. -Vi måste ha en plan Evalinah sa Ida, tänk om dina mjölktänder trillar ut en dag. Så vi gjorde en plan och i mars drog Line, min nya tandläkare ut mina två mjölkisar, ja Line säjer mjölkisar. Sen dess har jag haft låtsaständer, protes i väntan på läkning, nu var det alltså dags för nästa steg i vår plan, steg tre blir om ca ett halvår när mina skruvar läkt fast då ska jag få mina riktiga fasta låtsaständer. Sambon körde mig till Halmstad, vi åkte hemifrån alldeles för tidigt så jag fick en tur förbi nya ga...

I morgon börjar sista semesterveckan, det känns rätt ok. Jag har verkligen tagit det lugnt, jag har gjort saker men inte stressat. Jag har känt efter vad jag vill och orkar, vilat när jag behövt och sagt nej till saker. Jag har givit mig själv minst en timmer om dagen i syrummet, utan några krav på vad jag ska göra. Ibland har jag städat lite nån dag har jag lagat ett par byxor och en dag handtvättade jag tyger till en kurs jag ska gå. Jag har flyttat ner min pyttelilla stereo så jag kan lyssna på radio eller CD (jo jag är så gammaldags så jag älska skivor, vill inte ha spotify). Nästan varje morgon har jag också gått ner i mitt rum för ett kort yogapass. Det är långt kvar till att må som jag gjorde i februari men jag mår mycket mycket bättre och framför allt har jag börjat tänka annorlunda, tänka som jag aldrig gjort tidigare, tänka på mig själv.... Om jag är trött eller har annat för mig behöver jag inte bjuda in folk på middag, städa och laga en massa mat, jag kan välja...

Den stora tröttheten blandad med stress och ångest kom tillbaka. Jag visste att jag måste göra något men jag kunde inte se vad, jag kunde inte koncentrera mig på jobbet och jag var bara trött och ledsen hemma. När jag satt i bilen på väg hem från jobbet och försökte få ordning på trassliga tankar så visste jag helt plötsligt vad jag skulle göra. Jag insåg att jag faktiskt kunde hoppa av politiken, att jag kunde få tillbaka tid hemma med familjen, tid för stickning, kurser och göra vad jag vill. Det tog en stund till att brottas med det dåliga samvetet men sen visste jag att jag hade hittat svaret. Dagen efter skrev jag ett kort mejl till medlemmarna i styrelsen där jag förklarade att jag slutar och varför. Svaren jag fick var så fina och förstående så jag blev alldeles varm. Så nu har jag hoppat av å det känns helt underbart. Trots det har helgen har varit jobbig jag har varit vansinnigt tröt,t men jag har sovit och vilat och pysslat med blommor och nu fungerar jag igen. N...

Den här helgen gick åt till återhämtning. Jag har jobbat lite för mycket, stressat för att hinna klart det jag tyckte jag borde. Jag har reflekterat över och talat om svåra saker, dock med en härlig människa men det väckte svåra känslor. Hela jag gick på högvarv när det blev fredag kväll. Jag var såå trött men ändå inte avslappnad. Jag har sovit massor och fixat med växterna, planterat om, vattnat och grejat, det hjälpte. Jag fick en blomma av mannen när jag behövde det som allra bäst och jag öppnade min finaste vinflaska. Nu mår jag bra igen och är redo för jobb i morgon. Det är tio år och tre månader sen jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, det tog många år att komma igen, att funka nästan som vanligt. I helgen har jag känt var gränsen går, jag har blivit påmind om att jag måste ta hand om mig, känna efter och sätta mina gränser för det är  bara jag som kan det. Nu tänker jag vara rädd om mig. 

Idag när jag vaknade tänkte jag först, idag ska jag städa badrummet, MEN sen tänkte jag; Nej först ska jag greja med mitt stickprojekt, sen om jag hinner ska jag städa badrummet! Revolution alltså! Härlig känsla!! Varför är man så sträng mot sig själv, jag har semester, jag har ett vackert rum som är till för mina intressen, jag har garn, jag har barn som börjar bli stora (snart 13), varför i hela friden ska jag inte passa på att njuta. Jag har ju redan bakat, planterat, städat och jobbat med politik och mitt uppdrag som kassör i vägföreningen..... Ingen annan än jag själv ställer dessa krav på mig men nu är det dax att ändra på det! Runt om oss blir människor allvarligt sjuka, skiljer sig eller om man ser längre bort, krigar och flyr. Jag har den ofattbara turen och lyxen att leva i Sverige, ha en familj, ett jobb och ett alldeles eget hobbyrum. Då är jag ju ganska korkad om jag inte njuter av det fina jag har. Så nu gör jag det; dricker kaffe, bloggar och drar igång ett...

Redan sommar, jag har semester fast bara en vecka nu, sen ska jag jobba tre och ha tre sena semesterveckor. Jobbet är fortfarande på mitt älskade Segerstad, men ett vikariat och alltså tar det slut. Idag är en sån där dag när det känns sorgligt, när jag inte riktigt kan göra som vanligt och känna att "det ordnar sig", det gäller inte bara jobbet utan allt. Mitt politiska engagemang känns mest jobbigt för att saker inte funkar praktiskt (att beställa grejer osv.) och om jag ska vara ärlig för att jag är osäker på om jag "duger" som politiker. Sambon är på annan ort med jobbet.  En dag som denna hade jag behövt en varm famn och någon som säger till mig att det ordnar sig. Vad jag ska göra när mitt vik. är slut funderar jag  mycket på, längtar efter ett jobb som är mitt, bara mitt, där jag kan stanna. Platsbanken är ingen munter läsning för tillfället..... Morgonyogan hjälper lite, pyssel med växter är också bra, försöker välja ett stickprojekt som jag kan...